3 systrar som förlorat den personen som har haft störst inverkan på deras liv. deras mamma . tänk själv hur stor betydelse din mamma har på ditt liv. i allt du gör . den tryggheten du känner. sen att min mamma har funnit där i vått och torrt.  för min mamma . förlöste mig när jag födde tvillingarna som var hennes barnbarn . min mamma har lappat och lagat mig så många gånger då jag har råkat ut för olyckor . min mamma har hållt mig i handen , kliat mig på ryggen, hållt mitt hår när jag kräktes , baddat och vakat över mig när jag var sjuk (även i vuxen tid) . hon har vårdat med mig så mycket kärlek att jag vet inte något annat sätt att älska än att ge. jag vill ge så jävla mycket och det misstolkas oftast . jag förväntar mig inget tillbaka. kan jag hjälpa så gör jag det. utan att tänka om det gynnar mig eller inte.. eller hur det påverkar mig.  för jag klarar mig alltid och jag kommer alltid se till att dem närmast mig mår sitt bästa.  så utan att tveka när jag vill ge ta emot , för jag vill så gärna. de materiella tingen har inte någon större betydelse för mig. för mig känns det mer meningsfullt att få lämna ett spår eller ett vackert minne än en sak även om saken kan påminna om detta. svammel jag vet. men det jag ville säga är att jag kan kommit så mkt närmre min lilla syster Laila och syster sös  sedan mamma dog . och den rädslan att förlora någon av dem gör mer ont än tanken på att deras rädsla för att förlora mig (för tidigt) .  för något vi vet är att jag inte är frisk och att kroppen inte mår bra. jag känner hur den vittrar sönder . något som innan tog 3 dagar att sluta(sår t.ex. ) tar nu en vecka. en jävla vecka. vad fan. bröstkorgen värken på ett annat sätt. och jag får tryck sår över allt. det ser ut som jag har varit en ”target” sylt för paintball. jag är så blåslagen (och visst jag får panodil vilket är blodförtunnande) men jag har så sköra kärl att dem brister bara jag blir nypt eller petat lite hårt eller Kramat för hårt.   jag kanske inte har sagt det innan med fan vad jag är rädd. inte så mycket för att dö. jag har förlikat mig med känslan men hur jag skall dö. hur ont jag skall ha det osv. hur hjälplös kommer jag att vara. fan fan fan. vilka känslor. har fått ökat doserna tiparol och ketogan samt sifrol ( muskelavslappnande man oftast ger till parkinssonsjuka)  jag får än så länge små doser av sifrolen, hade inte kunnat vara utan dem , för med dem kan jag ”SE” normal ut. annars har jag så mycket ”ticks” ryckningar,skakningar,spasmer. det är svårt att fungera då . men tack vare medicineringen så går det bättre och sedan jag fick höjt dosen först från 1 tbl. till 2 och nu från 2 till 3 … så kan jag styra fingrarna mer dock känner jag att min kontakt med fötter och händer osv. min reaktionsförmåga är noll så grejer händer inte av sig själv så att säga att gå får jag tänka en fot före den andra för att inte snubbla . ni fattar , ni behöver aldrig ha dem tankarna men jag gör det . annars ligger jag i golvet.  men fan vad det gör ont. det känns som att en hel slagorkester är i full show varje gång jag skall gå ur sängen för att gå på toa (woohoo)  hade en läkare på VC(vårdcentralen) mannen skulle bara se till att alla blodproven togs . men när vi sedan skils åt säger han . du måste komma ut och gå och röra dig . (då jag förklarade för han mitt helvete med att bara ta william till dagis eller hämta att all energi jag samlat all ork jag laddat bara försvinner ur mig. ) om du går 5 km om dagen till att börja med. osv osv. jag kände bara .. LÄS MIN JOURNAL , slå upp orden inte förstår så som ”förslitningsskador”  ”minskad muskelstyrka 40% ” ” Lumbago” ”fibromyalgi” ”EDS” osv osv.  från att spelat fotboll och gått /cyklat sprungit dit jag skulle , älskade känslan att träna skiten ur mig. att springa in till träningen som uppvärmning (7,5 km)  när jag spelade fotboll och nu ligga här i sängen och ha så jävla ont . det är inte MIG det är inte MARIA . fatta vilken hån mot mig . det kändes . det är bara att göra sa han . HMM jag undrar vad jag gör hela dagarna som har missat att ”bara göra” grejen. blir inte det minsta frustrerad nej. oh nej.  jag är GLAD  att mamma slapp delta i min kamp om hon hade levt nu hade det tagit död på henne.  det vet jag.  mensom jag saknar henne. hennes sätt att bara slå en signal bara för att höra hur dagen varit (tack underbara frida för att du gjorde min dag . jag är juh inte död än) . nu ringer inte telefonen mer om det inte är magnus som undrar vad vi skall äta eller vad som skall handlas eller div. läkarbesök.

där har vi syskon funnit varandra . i alla fall jag och laila har kommit varandra närmre mkt närmre än vad vi kunnat ana vi är ändå totalt motsatser till varandra .  och nu är hon i Goudeloupe i västindieni två veckor på jobb som modellgrej ( läs mer på www.lallo.blogg.se ) och just nu saknar jag henne oxå som fan eftersom vi brukar prata om mamma och gråta ihop och minnas tillsammans. men jag är samtidigt så lycklig för henne för hon behövde verkligen komma bort. och som man kan se på hennes bilden mår hon nog bra.;) det har blivit lite meddelande via skype. men fan vad jag längtar tills brunisen kommer hem. hihi spana in bloggen och se vilket paradis.

sen vill jag än en gång skicka massa kärlek till min älskade moster som jag saknar dig . längar som fan och då tar vi med oss kalle och Evy.  och då längtar jag som bara den efter mina svärföräldrar. mer underbara svärisar får man leta efter. dem är verkligen guld värt. ÄLSKAR ER.

william min lilla solstråle till mirakel sover än och magnus spelar match.

göra lite muskel stretching och säng gympa  ., sen skall jag försöka komma ur sängen och påbörja påklädningen av mig själv så vi är klara tills Magnus kommer hem vid 7 tiden.

BTW ni har inte missat bloggcandy-et i inlägget under:)

---

related post

• EDS?
• ♥William♥
• Hurtzen blev vit!
• Depressioner & Agorafobi!
• Grejer Till William<3