Orken ! Lusten och livet!

Man befinner sig hela tiden i livsavgörande val , väljer jag detta, sker detta ! Gör jag så sker si!

Jag känner att jag just nu befinner mig en sk livssvacka , en djup depression som aldrig tycks bli ”botad” , känner ingen ork eller energi i livet men trotts det kämpar jag , jag tänker inte låta livet vinna över mig , en dag men inte Idag, inte nu!!

Mitt liv är rätt komplicerat med många svåra faktorer som har präglat mig och mitt liv och min omgivning , bara hälften vågar jag blotta offentligt men det finns mycket oarbetat i mitt bagage

Saker som gör ont blotta tanken på det , sen min diagnos gav svar på så många frågor ! När jag satt där i rummet med alla dessa doktorer och dem berättade om Hur dem hade grävt i MITT DNA , hur dem hade jämnfört mina prover genom åren , hur dem hade lusläst min TJOCKA journal sedan födseln , alla gånger jag kom in med ledskador så som ex. Hand ur led, axel ur led, knän , höft mm

så har det alltid varit och som jag klagade på smärtorna genom hela min uppväxt och läkarna på Vårdcentralerna skicka hem mig med panodil i olika former och sa att det var växtvärk , man intalade sin sjuka smärtfyllda kropp varje natt att det var fullt normalt att ha så ont , det var normalt att känna så här.

Redan då visste jag att det var något mer , mina ben var alltid vita och fulla med blåmärken Alltid och många trodde det var för att jag slog mig våldsamt hela tiden , jag var en busig tjej, men den minsta stöten så fick jag riktiga blåmärken och när jag spelade boll så när jag gick in i närkamper så var jag inte den som var rädd ,

Jag var rätt brutal när jag tänker efter . OCH oj vilka lårkakor jag fick och vrickningar med vätskeutgjutning , jag levde farligt det vet jag nu .

Men det som fick min kropp att hamna i botten , då jag varken brydde mig om jag andades eller ej var efter den stora förlusten av tvillingarna , min kropp fick ta mycket stryk .

Och livet vändes upp och ner . Och så mycket smärta , det gör ont än idag ! Så mycket tragik . Och 5 år av stor sorg och smärta har försatt kroppen i sitt sämsta tänkbara .

Den dör .

Jag känner hur smärtorna ökar med ”allt” jag försöker göra ibland går det med en allt för stor dos tårar . Livet känns bara så orättvist på så många nivåer , att förlora min mamma . Min stora trygghet i livet , har gjort mig osäker som mamma , jag känner mig som världens sämsta mamma. Och självkänslan är riktigt låg.

Jag har en aning stolthet kvar och det är den samt min självrespekt , kärleken till Magnus och William som gör att jag orkar .

Men resten ger jag snart upp!

Jag vill ge mitt varmaste tack till de medmänniskor i mitt liv dem få jag kan kalla vänner att ni har sån ork och förståelse med mig .

Ni finns på min karmalista massa positiv energi till er!