Vart skall jag börja ?
Ett inlägg som har skrivits om och färdigt i mitt huvud många gånger och kanske en aning modig att våga inse livet och se att acceptera döden,
jag tror vi alla känner på oss lite hur vida vi kommer orka oss in i den höga åldern eller om det blir en aning kortlivat , överallt så får vi höra hur vi skall ta till knep för att leva längre , bli gamla men med alla medel dölja vår historia /ålderstecken som avslöjar vår riktiga ålder.
Som ni säkert förstår och har insett genom att läsa min blogg är, att jag har ärr över hela kroppen ,invändigt och utvändigt som vittnar om jobbiga operationer , svåra stunder inför livets öden som jag har överlevt ,
jag har tydliga märken på min mage som berättar en historia att jag väntade tvilligar och graviditen med William , jag har ärr som berättar om infektioner , förluster och olyckor , jag har rynkor som behagar att berätta om alla djupa dalar jag har gått igenom och celluiter som visar att jag lever men jag har insett att jag duger trotts allt ,
Och gör så länge lever jag , än så länge pushar jag mig själv att försöka att inte ge upp .
Man brukar säga att man får inte mer ( Ryggsäck) än vad man klarar av att bära!
Min är tung ,mycket tung ! Jag vill inte jämföra eller få ”tycka synd om mig ” suckar jag vill delge och lära ut medans jag lever för jag VET att mina dagar på jorden är räknade och att en dag tar dem slut! För min del vet jag att det handlar om dagar/månader / år och det kan ske inom några år( Max livslängd för mig är beräknad till 35 ) det tråkiga i det hela är många inser inte förrän det är försent , tänk vad dem kunde gjort annorlunda ! Jag kan inte bestämma åt dem
Mitt nuvarande liv är miltals ifrån min drömvärld jag vill leva i ,lilla familjen med två barn och trädgård och bil och körkort att jag orkar jobba och stå i och planerar en framtid tillsammans , jag kan inte planera mitt liv, i detaljer eller enligt hur, var , när !
jag måste ta det dag för dag, känna av kroppen ! livet går inte att förutse, tyvärr har inte många förståelse för detta eller ens viljan att förstå att det inte funkar om min kropp tvärar , det kvittar hur mycket jag vill , ex . Fika jätte trevligt och något jag brukade göra ofta men IOM att jag har en infektionskänslighet skall jag helst inte vistas i folkmängder , så att ställen som Ikea eller stads fika är planerade till detalj innan med boosting av immunförsvaret och allt vad det innebär och för att inte tala om tåg och köpcentrum eller kundkorgen/ vagn på Ica
vill jag inte bli sämre så skall jag vara försiktig och tänka mig för. Sem gar jag lire ”socialfobi) att vistas ute bland människor är något jag inte trivs med min ”mask” måste på , folk skall helst inte veta ! Vissa har fejknaglar jag har ett fejksmile .
jag har inte kvar mycket av mina gamla drömmar , dem är utbytta mot EN enda dröm , en enda önskan innan jag dör är att åka tillbaka till El Gouna , Egypten . Och det får mig att försöka blicka framåt trotts att det är mörkt och ensligt .
Vi var så lyckliga där och jag hade mindre ont i kroppen , bara ligga och flyta i röda havet och snorkla med fiskarna det är en del av mitt lilla paradis! Jag trivdes där!!
Och jag längtar galet dit , Magnus har lovat mig att försöka ordna så vi kan tills nästa år även om det innebär att jag skall sälja av allt mitt scrapping för att få komma dit en gång till så är det värt det för mig!
vi bor hemma hos min pappa nu sedan dec och vi trivs!
vi känner att William får en bra grund ihop med sin morfar/ mostrar och farmor och farfar på nära nivå att han har dem att stödja sig emot när jag inte finns , jag väntar inte inte på dagen d , men jag boar för framtidens motgångar kan man säga , förbereder så att avsked blir av och smidigt jag vill inte lämna William med massa frågor så min ”scrapping” är ett sätt att dokumentera livet för han att förstå hur mycket jag älskade han .
döden är ett känsligt ämne för många så ser jag det som ett avslut på min fysiska och psykiska smärta och tro mig det hänger ihop mer än vad man tror , när jag som har en kropp som förväntas vara 27 (snart) men som beteer och sänder signaler som om den vore 80+ och nu pratar vi inte tillfällig känsla utan alltid ,
mitt huvud hänger inte med jag är slö i tankeverksamheten och en aning avtrubbad för att värken
av summan av är att den alltid finns där
och det känns som om jag lever på lånad tid då kroppen emellanåt bara vill stänga ner men eftersom förståelse för mina noll funktioner är komma,noll nada så är jag Ensam med mitt , och jag får höra att jag är lat trotts att jag gjort mer än Vad jag skulle , och jag får alltid betala i efterhand
men dem är inte där och ser hur jag kan trycka in en handuk i munnen för att skrika av smärta eller dem ser inte de välformade tårarna , dom är alltid en blinkning ifrån , jag sätter på mig masken och försöker stå ut en minut till innan det bokstavligen känns som om jag har fått 2 ton betong över fingrar , tårna, benen , ryggen eller att bära på William som man instinktivt gör när han slår sig är som att lyfta två ton betong , trotts att jag har fått skenor / ortoser till händer, handled , knäna , fotleder och till höften allt för att stabilisera så hjälper det en bråkdel , visst vågar jag lite mer men till en gräns , tack vare handledsortosen så tappar jag inte mjölkkartongen lika ofta .
väldigt ofta så ligger jag och försöker sätta mig själv i sk sömntrans men så avslappnad kan jag aldrig bli ,
jag får allt svårare att sova pga av smärtan och att sova riktigt djupt och avslappnat funkar sällan, och det blir då rem sömnen med massa drömmar och livet som går på repeat Mardrömmar som jagar mig, de gånger jag har sovit djup har jag varit väck ett par dagar och det är kroppen som stängt ner helt det blir bara minnesluckor och jag är desorienterad , inga bra dagar och har dem allt för ofta.
Tycker ni att det finns stavfel och att texten är osammanhängande så är det för att fingrarna dansar inte rätt eller inte lika snabbt över tangenterna som texten i huvudet gör !
Hjälp eller stjälp mig!!
Tack för mig kanske dröjer det ett tag tills nästa inlägg kommer! Det har tagit mig några MÅNADER att skriva ihop detta något som var ovanligt för
Mig innan men allt mer vardag, allt tar lååång tid för mig!!
Hemskt Maria vad du tvingas lida genom….tror ingen kan föreställa sig… Orättvist o hemskt!! Styrkekramar
[Reply]
*Kramar om*
[Reply]
Många kramar Till dig Maria!
[Reply]