Jag vänder mig om i sängen ser William som sover , se Magnus som sover. Förundras över tystnaden och sen blir jag varm och glad i kroppen , för första gången sedan jag inte ens kan minnas är jag helt smärtfri, jag känner mig lätt i kroppen, inga rörelser är tunga. Jag funderar och funderar tills jag ser mig själv. Helt likblek och grå , kall. En död kropp på min sida av sängen ,
Hon ser ut som mig … Men ..
Jag andas inte längre , mina slag har slutat slå .
Och jag känner inifrån vilken saknad efter en kroppslig kontakt känns,
att vilja beröra och känna men, att inte kunna.
Att försöka stötta och skicka kärlek utan att beröra. Det var smärtsamt på andra sidan. Där så distanserad ifrån allt fysiskt.
Att inte hålla om William när han vaknade och grät. Jag försökte torka tårarna när dem rann. Men inget fysiskt motstånd gjordes.
Jag vaknade av min fysiska smärta som ständigt påminner mig om livet varje dag.
Jag är lika ”rädd” för att dö som jag är för att leva livet. Men jag vill försöker leva. Och det ger mig kraft att orka. Att försöka hjälpa att skratta , att prata om minnen. Att inte ge upp.
Livet är för kort och blir bara kortare.
Livet gör ont, ibland går det över och ibland ekar smärtan in i evigheten . Vissa kämpar med fysisk smärta andra med psykisk och några med både. Jag tillhör den senare delen. Min fysiska delas med den psykiska och jämnar ut varandra rätt bra. För jag är ALDRIG smärtfri , bara JÄVLIGT duktigt bedövad emellanåt.
Men hur skall jag nu tolka detta? Någon som vet? Jag vet att jag skall dö men inte när och det är väl den ända överraskningen för mig:/!!
Nu skall jag torka mina tårar och krama och pussa på William tills jag somnar<3
Länge leve livet & kärleken <3
Så vackert skrivet…. Jag tror att du försökte påminna dig själv om vad du fortsätter leva för. Att vara där för William när han växer upp. Visst kommer du att fortsätta följa honom även när du gått över, men inget är ju detsamma som närheten vid en riktig kram. Man måste njuta av och vara närvarande i de ögonblicken, för det är summan av dem som blir livet.
~kramar~
[Reply]
Maria Reply:
oktober 21st, 2010 at 13:43
Det tror jag med
[Reply]
Enligt drömmarnas värld så förlänger man livet på den som man drömmer att han/hon dör.
Kram
[Reply]
Maria Reply:
oktober 25th, 2010 at 8:38
Åhh eftersom jag ändå ofta dör i mina drömmar kanske jag har chansen att bli gammal. Jag tror jag inte är rädd för att dö men jag vill inte missa Williams uppväxt . Det ger mig ”mod&ork” att fortsätta:)
[Reply]