Igår var det sex månader sedan älskade mamma gick bort, och även om sorgen aldrig kommer lättas eller försvinna så anpassas den så att man lär sig leva med att vara ledsen. Man lär sig leva med att vara otrygg, men nog om det.
Nedanför får ni nu ett utdrag, sakligt och sanningsenligt, från mitt liv. Varsågoda!
Mitt liv hade just blivit bättre efter två stressiga, skoltrötta år på den naturvetenskapliga linjen på Bergagymnasiet i Eslöv och jag såg fram emot att ta studenten då mamma bara pratade hela tiden om hur fint vi skulle göra min student och hur stolt hon var över att jag orkade än så länge, livet var i stort sätt så fullkomligt som det bara någonsin kunde bli.
Sen så kom den förste oktober – min storasyster ringde mig som en dåre på min långa håltimme då jag satt bekvämt med datorn i biblioteket. Men när hon sedan fick tag i mig och berättade att mamma åkt in till akuten och vi skulle in där nu så började händerna skakade där jag stod handfallen från skyarna samtidigt som mitt huvud var ett stort kaos. Hade MAMMA åkt in – av alla?!
Jag kommer knappt ihåg färden dit – bara rädslan att något allvarligt hade hänt.
Men sen öppnade personalen dörrarna för oss på akuten och gav oss det värsta tänkbara scenariot.
”Mamma är inte med oss längre” sa Pappa, chockat och i tårar när vi kom in i rummet.
Allt som kallades verklighet bröts samman på mindre än de två sekunder det tog för budskapet att nå fram. Denna smärtan! Denna oerhörda kraften i att vilja leva, vilja existera var utan tvekan meningslös! Den värld jag levde i, dukade under mina fötter.
Mamma, min underbara varelse, min livs stora kärlek, försvann från sina små barn.
Jag var arton år då. En artonåring som blev till ett otryggt, oskyddat spädbarn på de två sekunderna.
Jag kommer knappt ihåg längre, tiden blev något diffust och jag bryr mig egentligen inte vad som hände efteråt. Jag vet bara om att vi allesammans åkte hem där vi sörjde och sörjde och allt som betydde något i mitt liv bara blev meningslöst.
Det tog mig en månad innan jag kunde kommunicera med omvärlden. Innan jag kunde lämna min familj ur sikte utan att vara rädd för att de också skulle dö ifrån mig, lämna mig ensam kvar.
Bara några dagar efter mamma gått bort vände jag min sorg inom mig. Jag tog ut kraften i min oerhörda längtan och min oerhörda sorg genom att städa det hus mamma lagt ner sitt liv på att göra fint och städat för oss barn. Jag kunde inte låta hennes verk förfalla. Så jag städade samtidigt som jag drog sorgen mer och mer inom mig. Städningen för mig var kopplat till att mamma alltid blev stolt över mig. Varje gång hon varit på jobbet och kom hem, och jag städat, så blev hon så stolt och glad. Så städningen för mig i all sorg blev en längtan efter hennes bekräftelse. Att göra henne stolt.
Sedan när jag väl återvände till skolan igen, mer än en månad efter, så var alla jätteförstående – så förstående att det blev en tryckande tystnad när man nämnde något med döden och alla ämnen som kunde leda till att jag kunde relatera till vad som hänt för de ville inte uppröra mig. Och med tanke på att 99% av allt i världen kunde relateras till det så flydde alla snarare bort ifrån mig.
Jag frågade mig själv, kunde något de säger göra smärtan mindre? Man bär det inom sig. Dag för dag. I skolan drar man på sig en mask. En mask av att verka oberörd. Att verka som om man gått vidare med sitt liv. Men sanningen är, att minnena väcks till liv utan att man behöver tänka på det. De finns självklart alltid där inom sig själv. Mamma finns där.
Nu, bara ett halvår efter, bara sex månader efter att min mamma gått bort, kan jag fortfarande säga att sorgen inom mig finns kvar. Jag har bara anpassat mitt liv nog att de gånger sorgen bryter fram så är det ordentligt. Men den uttrycker sig inte längre i att jag maniskt städar eller att jag sitter och stirrar in i väggen i hopp om att någon ska säga till mig att allt detta var bara ett skämt, en lögn, och att mamma kommer hem, att snart kommer hon…
Jag ljuger inte för er. Jag ljuger inte ens för mig själv längre. Jag vet vad som skedde den första oktober förra året, jag är inte längre i den förnekande fasen.
Men samtidigt vet jag innerst inne att jag bara hade två val – att acceptera för att överleva och kämpa för mitt liv eller… sluta finnas.
Jag valde att kämpa för min överlevnad, att kämpa för de trasiga delarna av pusslet jag kallar mitt liv därför det var främst mina syskon, min pojkvän och min pappa som fick mig att leva. Fick mig att inse att jag MÅSTE kämpa – det finns inget som kallas liv ifall det inte finns utmaningar som får det värt att leva för!
Dessutom har en nalle jag fick av mamma när jag åkte in på sjukhuset för jag svimmade av i maj 2008 (så ”nallen skulle skydda mig när hon inte var där att skydda mig”) hjälpt mig för den representerar att mamma är med mig – alltid!
– Det viktigaste man måste komma ihåg är att bry sig om varandra. Det är vad som definierar en familj. En samling varelser som älskar och bryr sig om varandra – oavsett vad som än händer.
:takecare:
undertecknat Lillasyster Sös Orheden
ag grät igenom hela texten när jag läste den högt för allan och camilla. det gjorde så ont i hjärtat eftersom jag tror vi alla känner så som du beskriver emellanåt. vi är alla tillbaka på ”barnfasen” vi älskar dig såå mycket och mamma & papp såg till att ingen av oss skulle vara ensamma. vi har fortfarande varandra.
kramar Stora syster
[Reply]
Så fint skrivet Sös! Blev så rörd! Träffade bara Er mamma någon gång. Men vilken värme hon spred. Kändes mig lugn å trygg med henne! Ni ska va stolta över att hon fick va Er mamma, sån fin människa…verkligen! Gud plockar ofta de finaste blommorna först..
Många Kramar Elin
[Reply]
Så hemskt… men så fint skrivet. Träffade er mor på Williams dop och fick sånt starkt intryck av både henne och hela marias familj. Underbar kvinna och sån fin familj
[Reply]