Varför blir jag inte förvånad , jag känner hur kroppen kämpar för att orka med mig, hur jag gång på gång tvingar mig själv för att klara av vardagliga ting som sedan slutar i tårar för att varenda muskelfiber i kroppen smärtan och det finns inget som hjälper mig! Suck . Nej jag mår inte alls bra idag. Samlar krafter för att bara orka andas!

jag ligger här i sängen och dem där uppe vet hur mycket jag får kämpa igenom dagarna , tårarna finns hela tiden där i allt jag skall göra . Även ansträngningen i att skriva detta jävla inlägg . Att få fingrarna att dansa rätt . Hjärnan som skall tänka . Det går bara inte emellanåt . Ni förstår nog inte vad det innebär att inte vara den man känner inombords. Att man någongång emellanåt bara önskar (typ varje minut) att man får ha drömmar . ALLA mina drömmar är krossade av en jävla diagnos . Förstår ni vad det innebär att känna sig barskrapad på drömmar och HOPPET . Jag har inte ens en uns hopp kvar . JAG vet att det inte funkar . Jag känner det. Folk kanske uppfattar mig som en aning morbid eller kanske en med humor när jag emellanåt kan skämta bort känslan att FAKTISKT vilja dö. Jag ser fram emot att vara död. Inte känna något . Ingen smärta eller inga tårar som försoppar min känslomässiga bana. Så kommer kommentarerna om Williams rätt att ha en mamma . Men jag är ingen mamma. Jag kan knappt ta hand om mig själv. Magnus är både mamma och pappa ge allt han. Jag bara existerar lever knappt på det man kallar för bidrag i sjukförsäkringsögon . Och inget kan jag göra för att Förtjäna det. Jag är inte värd de era tankar och sympatier och jag vill inte heller vara skuld till att ni ägnar tid åt mig på något sätt då jag faktiskt aldrig kommer kunna ge tillbaka . Till någon på något sätt. Jag har bett om hjälp men ingenstans vill dem ta emot mig . Jag anses ha för mycket i mitt bagage . Jag är en stor utmaning och i om att jag inte heller vet. Inte många vet när denna kropp ger upp så vill dem inte satsa på mig eller beblanda . Jag vet att det förväntas så jävla mycket av mig. Som mamma till William som just nu genomgår gipsbehandling för Klumpfot. Och läkarna som jag känner har noll koll på min sjukdom men som ändå skall ”underlätta” det för mig genom att skriva ut mina mediciner en jävla månad itaget precis som att jag skulle vara frisk nästa månad. Även min sk. Psykolog och DVE känner jag har föga förståelse . trotts att jag mår någorlunda ok när jag väl sitter där inne mer pga människor i samma mentala situation på samma ställe . Man känner igen sig. Men när varken kroppen eller psyket är människa innan kl 12 och dem stänger kl 12 vad fan skall jag göra då. Dem har inte haft så många med den här fysiska begränsningen . Vilket gör att jag är klämd. Jag tillhör ingenstans . Och det gör att min familj blir lidande. Fan vad jag hatar mig själv . Nej nu skall kroppen spy. Jävla ketogan.