När blogga från mobilen inte funkat pga buggar så har bloggen varit lidande. Faktum är oxå att mitt mående har även påverkat försöken till att blogga. Ofta är det tomt nonsens som stannar som opublicerat , man behöver väl inte publicera allt? faktum är att jag känner mig samtidigt handikappad utan bloggen den är så stor del av mitt liv. Mitt väntrum i väntan på hälsan som verkat ha uteblivit utan att hört av sig. Flera migrän anfall per dag och det känns oerhört ledsamt att man är på den vägen. Bara att åka bil till sjukhuset framkallar migränen då skallen inte sitter rätt på , nerver och annat som spökar med . Min balans är botten , och visst medicineringarna påverkar det med men nu är det löjligt obehagligt , ännu svårare att fokusera på text mm så jag ser inte länge felslrivningar eller om jag skall skriva för hand så är det nästintill oläsligt. Jag befinner mig just nu i ide , under attackerna är jag oerhört svår att kontakta ( om man ens lyckas med det) jag kan inte äta och det blir vatten el mariekex som går ner . Det är frustrerande jag rör mig inte neråt i vikten heller. Och när jag väl äter är det mindre än William ibland jag får i mig och bara ett mål mat. Annars försöker jag äta frukt. Jag önskar att jag hade mer aptit på mat och på livet. Människor (inga namn nämnda, inga brända) har en fenomenal förmåga att suga ut all energi med deras vänskapskrav eller andra krav. Kraven och stress får mig att backa att ”lägga benen på ryggen och springa” ( l teorin) kroppen får kortslutning och jag blir snabbt ett komaoffer. Jag kan inte ta mig för de mest grundläggande sakerna som att vända på mig i sängen ( för smärtfullt). Gå på toa , jag skojar inte det är så illa (försöker inte vinna sympati eller det är mer synd om mig osv utan berätta hur livet kan se ut för en som ser ”frisk” utanpå men är trasig på insidan) , högsta hönset av förnedring men jag känner att det är skit samma vem som läser.. Jag skäms inte för mig och HUR sjukdomen påverkar mig. Men som kvinna som fött barn så gör man knipövningarna för att stärka upp musklerna , jag gjorde dem men eftersom jag har ”slapp muskulatur” så hjälpte det föga det gör att när jag tar i för kung och fosterland för ex ta mig ur sängen eller så , så kissar jag på mig. Fräscht va. Nope Ibörjan var det några droppar så jag kuse bära bindor varje dag som tog det men nu delat jag och William blöjpaket. Jag kommer i hans pampersbyxblöja och IOM jag har blivit smalare över låt och rumpa så sitter dem bra. Och de dagar som är så illa ( vid migrän attackerna) så bär jag dem då med . Jag är 28 år och kroppen är som 85 , vet ni hur frustrerande det är. Att man får höra men du som är så ung klart du orkar gå en sträcka på 400 meter. Ja med stöd och MÅNGA pauser , och sen får jag ( kroppen) betala för den sträckan med ca en veckas vila Minst. Jag är dränerad på energi & styrka. Och musklerna ser till att jobba hårt så jag svettas som om jag sprungit tour la france på 2 dagar utan paus. SÅ MÅR MIN KROPP DAGLIGEN! och det är frustrerande . just nu försöker jag skaffa mig dagar av minne . Dagar som gör det värt dessa dagar då tillståndet i kroppen är ett faktum och man frågar sig själv – skall jag dö idag? Smärtan är så outhärlig att mina fina tabletter som ger mig lite ro börjat bli för svaga , smärtan har eskalerat . Och jag saknat min eds syster så mycket . Vi har itbe setts på ett bra tag och jag känner mig så handikappad utan henne. Hon om någon vet hur jag mår och i hennes närvaro orkar jag vara lite människa . Tack för mig för denna gången . Ta vara på livet , det går inte i repris .

Nu är jag bara så trött på allt. Var är uppskattningen för allt det jag kämpar med att genomföra trotts att kroppen skriker tillbaka ,

STOPP, STANNA , LÄGG NER. GÖR INTE MER!

Sluta tortera mig. Pressa , tvinga göra saker jag vill inte vill , aldrig mer. Jag ORKAR inte mer.

Jag låter det rinna av mig smärtorna , tårarna , känslorna.

Men ibland brister det bara ofta i min ensamhet( även om Magnus ligger bredvid med ryggen emot och william hos sig men ändå nära mig) så är jag så ensam med alla tårarna , fick dåliga nyheter berättade för min syster som tyckte antagligen det var bagateller i jämnförelse med VAD som kunde varit värre i hennes värld( lever man inte med smätan och oron sjukdomar dagligen, skapar så går det inte att jämnföra), min gick i kras igen , hua jag vågar inte berätta igen, Magnus vet , han svor på att inte berätta. Jag vill berätta för det äter upp min inombords. Men jag kan inte säga orden för säger jag dem inte så existerar det inte . Jag vill inte oroa människorna runt om mig med yttligare en diagnos. Helvetes satans jävla sjukdom. Jag hatar ”det” , och någonstans vill jag inte förstå att dem genom ETT jävla blodprov hittat tillräckligt för att fastställa sånt. Jäkla bra teknik vi har, visa läkare med. Dem VET vad dem letar efter.

Egentligen kunde 2011 inte börjat bättre/ sämre. Året har ytligare 341 dagar kvar för allt annat skit skall kunna hända. Men jag är puzzelitiv in i det sista jag puzzlar ihop bitarna av min resterande kropp och ger fan i att förlora kampen.

Det tar tid att fatta och tid att sätta sig in i vad det innebär för mig. Eds välkomnade jag för att det bevisade för mig själv att jag inte var/är knäpp. Men nu är det för mycket. Kan man bromsa bussen och hoppa av.?

William är tillbaka på dagis och trivs.

Jag skall tillbaka i rutinbegandling bland annat samtalsterapi – i fucking need it!

Måste lära mig se livet från den ”ljusa” sidan , andas med mellanrum . Lära mig slappna av och hantera min ”gåva”

fortsätta kämpa för livet , sjukdomen , kroppen , glädje, lycka , Magnus , William , familjen och vänner.

Lära mig hantera mina dagar på bästa sätt . Hantera mina drömmar och mitt hopp på ett sådant sätt att jag kan hoppas och få nya framtidsdrömmar .

Jag måste lära mig att inte vara så självkritisk och att inte ta allt så personligt .

Jag kan andas igen när:
1 . Huset är sålt och ekonomin vänder. 2 .skuldfri
3 .en varm resa skall planeras in och avnjutas .
4. Hemligt
5. Behandlingarna visar resultat och min liv ”funkar” igen

Jag försöker !! Så innerligt att orka att göra allt det man Vill och skall! Men allt har en gräns och för mig sätts gränsen rätt snabbt, något jag verkligen tycker är kul är att se hur min lilla pojk hittar vänner / lekkamrater och hur kul han har någonstans värmer det mitt arma moderhjärta så mkt han hittar på busar ,skojar och stimmar! Han är verkligen i sitt esse ! Och just att vi bor så här , så här på landet i västra strö har gjort att han har frihet att röra sig och kompisarna finns runt hörnet! Livet är märkligt och deppressionen djup och djupare det är svårt att hitta sina hörnstenar och kämpa när det ständigt sätts käppar framför benen , jag orkar men bara precis . Jag vill bli FRISK! Och det vet jag att jag aldrig kommer bli!

Jag VET att jag kommer till himeln för att min kropp och mitt pshyke upplever helvetet här på jorden! Det är varken normalt eller värdigt att fortfarande ha så här ont ! En onskefull spirall har satts igång! Och som om inte den kroppsliga smärtan var nog så saknaden efter mamma , åhhh vad jag saknar henne . Hela tiden saknar jag henne . Sättet hon kunde få mig att känna genom sin närvaro. Jag försöker verkligen försöka tänka att mamma hade varit ledsen för min skull och William skull om jag gav upp nu men ibland känns det jobbigt nära. Ibland känns det som om människor glömmer och gräver ner det och går vidare medans jag alltid kommer trampa i träsket av smärta . Mamma! Kom hem nu! Sa jag i telefonluren när jag har 2 år och mamma var inne och fick Laila. Jag glömmer aldrig mammas ögon när hon sen tittade på mig så sa hon att jag är hemma nu. Sen sa hon till mig när jag var orolig över att förlora pappa , då sa hon att både hon och pappa skulle bli gamla troll . Men nu finns du inte här mamma . Jag letar hela tiden efter dina signaler och vid minsta tecken så inbillar jag mig att du skickade just den fjärilen eller nyckelpigan eller ja vad som. Jag letar febrilt efter dina signaler. Just sover alla i huset och solen börjar titta upp fåglarna har vaknat och utanför gror en ny dag i daggen . Tårar liksom pärlor rullar nerför kinden och bildar en pöl i nacken . Saknaden efter dig kommer aldrig bli lättare för varje dag är ännu en dag utan dig ännu en dag av sorg och smärta!

Åh vad trött jag är, har precis fått intravösbehandling med div. Meds. Och fick även en påse sockerblandning. Med tanke på op och mina svårigheter att behålla maten. Men mina värden såg bra ut antibiotikan har haft bra verkan .
Sen ny remiss till ortopeden, ortopedtekniska och reumatologen . Skall få stödskenor och ledstöd. Mm Sen skall jag På återbesök i nästa vecka . Kolla så att det har läkt fint osv. Men det bästa är att MAGNUS har semester fr.o.m. Måndag i 8 långa sköna veckor wooohooo nu skall jag vila och vakna lagom till att jag skall hämta William o ch sen skall vi baka negerbullar för det är negerbullensdag idag

- Posted using BlogPress from my iPhone

Att få blommor idag av mina hjärtans svärföräldrar som ” hoppas du blir” bättre bukett.

Men åter till varför jag upplevde ett lyckorus jo William ligger och kramar om Magnus medans han världens sk pussmun mot mig.
Så vaknade han till och sa mamma ”mycket mer dricka”
så sa jag William du har redan fått massa dricka du skall sova.
Och ett två tre grep han tag i mina öron och drog dem mot sig och gav mig en så puss .
Så sa jag men oj tack mitt hjärta .
Och sa även mamma & pappa älskar dig .
Så säger han med nappen i munnen

” Lschlar maammmaa”

åhhh han sa att han älskade mig. Jag bara blev helt till mig .

Min son min lilla prins har blivit så stor.