är ibland det mest stressbefriande och förlösande man kan göra. man kan gråta av många anledningar och oftast är det av ren och skär smärta. men inte idag. idag fick jag se början på den dokumentär min lillasyster gör som hemskoleuppgift till skolan. den dokumentären som skall berätta om Williams uppväxt , alla operationer,gipsningar, och ortoser , alla känslor, fotografier som jag har dokumenterat har hon min lillasyster suttit och gått igenom och tittat , puzzlet och klippt ihop , sen har hon filmat honom idag. (läs igår) när han framför kameran i studion nere i källaren skulle hoppa,dansa,studsa ja allt han kan göra, hon pratade MED William och frågade HAN om vad William tyckte om allt. 
,hon filmade när vi satte på plåstret med smärtstillande och mjukgörande som långsamt tränger in i huden för att underlätta för natten.och sen på med ortosen. hon filmade alla skor som fått tillverkat till han genom åren, alla gips jag sparat, ja allt. hon vill förstå ahns handikap och samtidigt få andra att förstå hur det är att leva med ett barn som behöver extra hjälp eller andra hjälpmedel. men som videon återspeglar så klarar william mycket och mer till eftersom jag aldrig daddat med honom, jag har tålamod att vänta ut han vilket gör att han får ta den tiden han behölver och övning ger färdighet. vilket gör att han som 2,5 åring kan göra de mesta sakerna själv, påklädning och avklädning ,på med skor och av, blöjbyte mm.
men att se ett halvfärdigt projekt som jag har varit med om att dokumentera, att se bilderna till musik som hennes kompis har skrivit och spelat in, en låt som berör själen. inte en tår ville vara kvar i min tårkanal. och jag vet att hon kommer få högsta betyget. filmen heter “att leva med klumpfot”. börjar med att ge hop till alla föräldrar som kanske sitter där i v18 och undrar HUR allt skall gå. William fick diagnosen redan när han låg i magen och då fanns ingenting att luta sig tillbaka på.
men filmen ger hopp och lyser med sin stjärna William , min kämpe.
men denna filmen får man se hur han föds med glädje och man får följa alla hans operationer och skor och ortoser ,operationer, botox-injektioner , all tid på sjukhuset.
känslan är förlösande och kärleksfull. man bara älskar den lilla killen . och hans älskade humör. bilderna berättar en historia och musiken gör sitt. när den är klar skall jag fråga om jag får publicera den så NI får se vilken vacker dokumentär som gjorts om min William. ännu något att spara för framtiden.
stora killen som blir 3 år om några månader 
Hoppas du får publicera den! Ska bli kul att se hur fint William klarar sig:)
[Reply]
Hitta din blogg via ”Unga” Mammor Skåne på facebook.
Sitter med krokodil tårar just nu, vilken syster du har. Verka hur underbar som helst. Är hundra på att hon får bra betyg av detta projekt.
[Reply]