jag tror jag vet varför jag har känt mig nere på sista tiden.. det är saknade av tvillingarna… lilla Sebastian kunde man inte göra så mkt för … men lilla Julia …. hon kunde ha räddats… men till vilket pris… det som gör extra ONT i mig ..speciellt denna hösten är att jag ser Williams underbara framsteg varje dag ..och känner mig lite ledsen samtidigt.. williams stora syster fick aldrig göra dessa framsteg… hon fick aldrig .. ta några steg överhuvudtaget.. hon kan inte vara här nu och sitta på sängen och hjälpa lillebror att byta blöjan .. eller klappa han på huvudet eller ge han en puss ..och vara den stoltaste storasystern som finns… hon finns inte här hos oss.. hon är DÖD ..hennes rester ..spred vi för vinden … för det kändes bäst DÅ.. men NU.. nu vill jag ha en grav..(jag VET det är EGO)
JAG vill kunna sätta mina blommor , låta William ta del av att hans Stora Syster och STORE bror finns i himmeln som Änglar… jag vet att alla håller kanske inte med mig … om att låta DÖDA syskon vara en del av det nya livet på ett sådant sätt …
jag har mött mkt motstånd i mitt tankesätt.. men jag står för det… vill ni inte erkänna era avlidna .. så får det stå för er… men för mig.. är döden lika naturligt som LIVET… MIN JULIA & SEBASTIAN är en del av MIG .., och MITT LIV… och av Williams liv… precis som alla andra är en naturlig del… något som kan göra mig riktigt ROSENRASANDE är att folk tror ..att BARA för att William finns i våra liv.. så finns inte Julia & sebastian.. dem tycker att jag skall “ gå vidare”…
MEN HELA MITT LIV
..kommer vara en sorgeprocess…. att sörja mina barn som inte finns med här idag OCH det kvittar HUR många barn jag får ..så kommer det ALDRIG ersätta tankarna och saknaden och TOMHETEN av mina förstfödda barn.. jag känner som så att William skall från början förstå .. att han har 2 äldre syskon som är Änglabarn… att han efter denna stora tragedi var SÅ önskad som bara En mamma & en Pappa som VERKLIGEN Kan Önska ett barn…
sen att jag fick deppression i hela röran .. ja det har ni antagligen redan läst och förstått .. att det är inget man bestämmer över.. kroppen ställer in sig i en försvarslåda ..för att slippa känna.. i fall döden hälsar på igen.. man kan aldrig gå fri från döden.. den kommer sakta men säkert…
vi ALLA kommer att dö…. jag pratade med en mkt god vän ..som har nydligen insett att hennes föräldrar inte kommer leva förevigt… att inse en sådan sak är omtumlande för en .. jag känner själv .. att när min far fick en hjärtinfarkt ..och fick göra sin bypass.. jag förberedde mig på det värsta.. jag vägrade känna efter.. mina föräldrar är inte unga längre… och jag vet att det kommer en dag då dem har gjort sitt på jorden.. det är inget jag tänker på dagligen ..
men jag vet i bakhuvudet att EN dag kommer jag inte kunna ringa min mamma och fråga henne hur hon bakade pannkakor ..eller hur mormor gjorde så med steken.. jag kommer inte kunna känna … doften av LDBs lotion som min mamma ofta använder.. eller få känna av hennes omvårdnad ..när man är sjuk eller bara behöver en kram… SÅNT är det som man lätt tar förgivet … men att vakna upp ur koman innan det är försent.. njuta av hennes närvaro… ta tillvara på varenda minut… det är vad jag försöker göra…
jag försöker träffa alla äldre så mkt jag kan och orkar och hinner med… det är även viktigt för dem att dem känner sig uppskattade ..och att man faktiskt bryr sig… eftersom mina far & morföräldrar finns på andra sidan.. och tar hand om mina barn… så kommer jag hedra dem på söndag genom att tända ljus för dem… och tänka på allt dem har gjort för oss …. och intrycken av dem ..som lever vidare idag…
min mormors recept är odödliga ….min morfars doft finns kvar av en rökig cigarr och ett glas rökig wiskey ljusblåa ögon och kritvitt hår ..och vår william bär vidare hans namn… det tråkiga är att jag kommer inte ihåg min farmor med några direkt glada minnen . jag minns henne bara som canser sjuk ..eller sur… min farfar fick jag aldrig träffa .. men jag är väldigt lik honom på bild:) .. så han lever vidare i mig…
men som jag skrev tidigare ..så är det bara EN sak jag verkligen ångrar.. och det är att jag inte begravde deras aska ute i Västra strö.. Julia föddes där..och dog där … den sista augustinatten 2004.
Vila i frid mina Älskade Änglar … tills vi ses igen…. Mamma Älskar er!
Du är så stark Maria! Jag är så stolt över dig! :love:
[Reply]
Mina tankar finns med dig i detta. Så smärtsamt att de lämnade dig så tidigt. Så mycket förväntan som inte blev…
Kram
[Reply]
Håller verkligen med dig. Döden inträffar oss alla. Tyvärr är den ibland oviss. Men den finns alltid, överallt. Det är viktigt att göra sig påmind & inte ta folk för givet. Jag är en sån människa som tror på att de vet hur vi mår & känner, att de ser våra sorgsna ögon & sorgna tankar, att dom känner vår längtan & vår kärlek
[Reply]
Är itne lätt att hanskas med döden, trots att den drabbar alla någongång. tycker det är BRA att william får veta at han har två storasyskon som är änglar, Ni kan lägga blommor i eran trädgård,eller där ni vill, eftersom ni spred aksan med viden är hon7de med er överallt där det blåser.. och deras viloplats är där de själv vill vila..kanske brevid lillebror när han tar sin promenad i vagnen med sin mamma och pappa..
[Reply]
Skickar dig en massa kramar!!! Tänker på dig ska du veta!
Petra
[Reply]
Finns här för dig gumman min * Kramar om *
[Reply]
Saknaden av sina barn som har gått bort är nog det största som finns. Maria, du gör helt rätt att dom ska alltid kommas ihåg o minnas. När William har rätt ålder inne o får veta det som har hänt hans äldsta syskon. Kommer han att hedra dom som du o Magnus gör.
Det kommer många gånger då minnen kommer upp o som du minns dom alltid. Ta tid du o Magnus o William hedra dom.
Man ska nog ta mycket tid med sina nära o kära. Umgås så mycket som möjligt med dom. För minnen man har haft med dom kommer alltid finnas kvar. Dom äldre har mycket att berätta hur det var förr i tiden o när dom var små. Fanns inga datorer eller mobiltelefoner eller sånt som gjorde att man satt inne. Vissligen tv kanske. Men man umgicks mera förr o gjorde mycket tillsammans.
Det sociala behövs hos alla. Bara få prata o ha trevligt tillsammans.
Jag vet inte om det går. Men om man frågar på pastorexpiditionen om man kan få skaffa en sten med dina o Magnus första barns namn på. För att kunna gå till den plats där ni vill ha den. O hedra dom. Fast det inte finns någe under stenen. Det tycker man ändå att dom borde tillåta. Om ni vill. Bara få komma till den plats o plantera blommor o säga några ord till dom. Jag vet inte om det går att göra så.
Vad man än känner för dom som har gått bort. Så ska man få sörja o bearbeta sorgen. Ta den tid det tar. Dom kommer alltid finnas kvar i minnena för alltid.
Maria, det du har skrivit på din blogg är jätte starkt o bra.
Ha nu snart en jätte trevlig o härlig helg hela familjen.
Kramar
[Reply]
Maria Malmgren Reply:
oktober 30th, 2008 at 22:36
@Frasse, TACK Frans!
[Reply]
jag blir aldeles gråtfärdig när jag läser detta och det finns så mycket jag vill säga till dig. önskar att du kunde läsa mina tankar!!
jag tänker på min lillebror som dog för 13 år sedan.. men han var 4 år och hade levt lite i alla fall.. men det var inte mycket.. jag förstår dina känslor med att du vill låta dom leva i dig och din familj, och låta william veta vilka dom va, speciellt julia.. jag tycker du gör rätt och berätta och att ha en grav tror jag att du skulle må bra av.. man kan då gå till ett ställe och prata med den personen.. det gör jag alltid när jag besöker min brors grav..
en sak som jag kom o tänka på är att när folk frågar hus många syskon jag har så räknar jag med dennis o folk som vet om att han är död kommentarar det hela tiden att.. ”ja plus han som är död då..”
men han lever i mig o jag kommer aldrig någonsin utesluta han på något sätt..
va stark maria!! du är så bra!! KRAAAM
[Reply]